Konkurrensskadelag (Ds 2015:50)

Remissyttrande 3 februari 2016

REMISSYTTRANDE

Diarienummer: 2015/1410

Inledning

Det är konsumenterna som står i sista ledet och får betala för prishöjande konkurrensöverträdelser. Konsumentverket ser därför generellt positivt på förslagen i promemorian, som syftar till att stärka konsumenternas ställning. Möjligheten att föra skadeståndstalan vid överträdelser av de konkurrensrättsliga reglerna kan utgöra både en förebyggande och en reparativ del i konsumentskyddet. För att förslagen ska få önskad effekt är det nödvändigt att de processuella förutsättningarna är sådana att konsumenterna även i praktiken har möjlighet att visa både att en överträdelse har begåtts, att det föreligger adekvat kausalitet mellan överträdelsen och konsumentens skada samt skadans storlek. Detta yttrande behandlar väsentligen just de processuella förutsättningarna.

Culpaansvar (2 kap 1 §)

Avsnitt 5.4.2 och 5.4.3

Konsumentverket delar utredningens uppfattning att kravet på uppsåt eller oaktsamhet kan behållas – även om lydelsen av artikel 3 p 1 snarast indikerar att ett strikt ansvar avses. Det skulle dock te sig främmande att införa strikt ansvar, när andra jämförbara överträdelser i svensk rätt förutsätter uppsåt eller oaktsamhet. Enligt Konsumentverkets uppfattning bör det dock övervägas att komplettera ansvarsregeln med en presumtionsregel, motsvarande den för skada (3 kap 4 §). Det skulle få till följd att den som begått överträdelsen presumeras ha gjort detta med uppsåt eller oaktsamhet, med möjlighet att motbevisa det. En sådan regel framstår som särskilt påkallad när det handlar om karteller med ett prishöjande syfte, där det kan vara svårt för konsumenterna att styrka oaktsamhet och uppsåt och det får anses rimligt att utgå från att sådana karteller sällan ingås utan uppsåt eller oaktsamhet.

Presumtionsansvar (3 kap 4 §)

Avsnitt 5.4.3

Konsumentverket ansluter sig till uppfattningen att den föreslagna bestämmelsen i 3 kap 4 § motsvarar direktivets krav i artikel 17 p 2 om presumtion för att skada uppkommer vid kartellsamarbete. För att stärka konsumentskyddet och underlätta processen för konsumenterna anser Konsumentverket att lagtexten bör förtydligas och formuleras så att presumtionen gäller adekvat kausalitet mellan kartellsamarbetet och skadan.

Grupprättegång (5 kap 2 §)

Avsnitt 5.6.1

Konsumentverket delar uppfattningen att talan om skadestånd bör kunna föras såsom grupptalan enligt lagen om grupprättegång. Konsumentombudsmannen (KO) har regeringens uppdrag att i vissa fall väcka offentlig grupptalan. Regeln i 5 kap 2 § skulle alltså kunna leda till att KO för grupptalan enligt Konkurrensskadelagen. Eftersom det är Konkurrensverket som utreder frågan om en överträdelse har ägt rum, skulle det kunna övervägas att i stället ge Konkurrensverket denna möjlighet, i linje med Naturvårdsverkets rätt att föra grupptalan enligt miljöbalken. Det kan antas att en sådan ordning i hög grad skulle effektivisera och förenkla förfarandet.

KO har hittills fört endast en offentlig grupptalan. Från erfarenheterna av denna process redovisas nedan förhållanden som kan komplicera konsumenternas förutsättningar att få sin rätt tillgodosedd genom en sådan talan.

Det kan antas att konsumenter i normalfallet saknar kännedom om att de har skadats genom kartellsamverkan. Antalet konsumenter som anmäler sig till en grupprättegång kan därför förmodas bli ganska litet. Med nuvarande ordning för anslutning torde därför endast en begränsad del av de drabbade konsumenterna få sin rätt till ersättning prövad genom grupprättegången.

I lagen om grupprättegång föreskrivs bland annat att gruppens talan ska baseras på gemensamma eller likartade omständigheter. Det är Konsumentverkets erfarenhet och bestämda uppfattning att en grupprättegång inte är lämplig om konsumenternas skador inte är identiska utan behöver utredas och bevisas för sig. Möjligheten att uppskatta en skada enligt 35 kap 5 § rättegångsbalken tar sikte på enskilda bedömningar i enskilda fall och torde därför vara av begränsad nytta när det är fråga om många drabbade konsumenter. När det gäller skador på grund av kartellsamverkan torde skadornas storlek i normalfallet variera, vilket alltså kraftigt begränsar tillfällena när processformen är lämplig.

Tvistemålsprocessen (5 kap 3 §)

Avsnitt 5.6.1

Istället för den processrättsligt komplicerade grupptalan kan ett pilotmål vara ett smidigare alternativ. KO kan företräda enskilda konsumenter som ombud i tvister mot näringsidkare när det finns ett prejudikatvärde eller ett stort allmänintresse. Detta sker genom att KO beviljar ett s.k. KO-biträde.

En komplikation som inte sällan inträffar i dessa mål är att näringsidkaren erbjuder konsumenten en förlikning, som tillgodoser konsumentens krav men som medför att den intressanta rättsliga prövningen uteblir. Ett annat problem är att näringsidkaren medger talan, varvid saken ändå kvarstår oprövad. Ett sådant avgörande blir ointressant för andra än den enskilde konsumenten. Målens dispositiva karaktär begränsar alltså i hög grad KO:s möjligheter att genom KO-biträde verka för vägledande domar till nytta för ett större antal konsumenter.

Skadans storlek (RB 35 kap 5 §)

Avsnitt 5.4.3

Konsumentverket ställer sig tveksamt till om RB 35 kap 5 § rättegångsbalken kan anses motsvara kravet i artikel 17 p 1 att domstolar ska ha befogenhet att uppskatta storleken av den skada som överträdelsen har orsakat. Särskilt tveksamt är det när det gäller grupprättegångar, eftersom 35 kap 5 § inte medger skönsmässiga uppskattningar för ett helt kollektiv. Även om bestämmelsen bedöms motsvara direktivets artikel 17 p 1 kan det, med hänsyn till den praxis som utvecklats (bl.a. NJA 2011 s. 576), ifrågasättas om inte allt för höga krav på underlaget för uppskattningen av skadans storlek skulle ställas.

Med hänsyn till de särskilda bevissvårigheter som föreligger är det, för att det avsedda konsumentskyddet ska kunna uppnås, angeläget att domstolarna verkligen ges tillräckligt vida ramar att uppskatta skadans storlek och att beviskravet sätts på en nivå som möjliggör för konsumenterna att fullgöra sin bevisskyldighet. Konsumentverket anser därför att särreglering bör övervägas.

Skyldighet att lämna ut bevis (5 kap 5 §)

Avsnitt 5.6.3

Så som Konsumentverket uppfattar reglerna om bevis i artiklarna 5 och 6 är dessa inte begränsade till några särskilda bevismedel. Genom hänvisningarna till 38 kap rättegångsbalken, som behandlar endast skriftlig bevisning, finns risk att annan bevisning, t.ex. ljud- och bildupptagningar, liksom fysiska föremål, inte kommer att omfattas av utlämningsskyldigheten. Sådana bevismedel kan istället bli föremål för syn enligt 39 kap. rättegångsbalken. Mot bakgrund av det anförda är det tveksamt om direktivets krav på utlämnande av bevis är uppfyllt när hänvisning enbart görs till 38 kap rättegångsbalken.

Skadelidande (1 kap 2 § 3 p och art 2 p 4)

På s. 135 anges att termen skadeståndstalan definieras i 1 kap 2 § 3 p. Det är dock uttrycket skadelidande som definieras där. Termen skadeståndstalan definieras i Direktivets artikel 2. p 4.


Detta yttrande har beslutats av avdelningschefen och ställföreträdande KO Cecilia Tisell. I den slutliga handläggningen har också biträdande avdelningschefen Joachim Allard och processrådet Gunnar Wikström, föredragande, deltagit.

Cecilia Tisell
Beslutande

Gunnar Wikström
Föredragande

Skriv ut Skriv ut
Prenumerera