Remissyttrande ”Kroppsbehandlingar” (SOU 2015:100)

Remissyttrande 12 maj 2016

REMISSYTTRANDE

Diarienummer: 2016/190

Socialdepartementet

Sammanfattning

Konsumentverket delar utredningens slutsats att det finns ett stort behov av en konsumentskyddande lagstiftning vad gäller kroppsbehandlingar. Branschen är i nuläget delvis oreglerad och därför välkomnas utredningens förslag angående ett kommunalt tillstånd- samt tillsynssystem. Konsumentverket ser dock att det finns behov av vissa kompletteringar i det av utredningen presenterade författningsförslaget, framför allt för att undvika en fortsatt analog tolkning av bland annat konsumenttjänstlagen (1985:716). För att säkerställa att utredningens grundambition realiseras, det vill säga ett stärkt konsumentskydd vid kroppsbehandlingar, ser Konsumentverket ett behov av att exempelvis tydliggöra dels de rättsliga grunderna för ett klagomål, dels hur rättelseprocessen ser ut för en drabbad konsument. Förtydliganden krävs dessutom angående bland annat den information som näringsidkaren ska lämna konsumenten innan kroppsbehandlingen påbörjas. Här föreslår Konsumentverket ett skriftlighetskrav för att stärka konsumentens förutsättningar att göra ett väl avvägt val.

Konsumentverket ställer sig positivt till utredningens förslag om en informationstjänst till vilken konsumenter kan vända sig för att få oberoende information. I enlighet med förordning (2014:110) om en upplysningstjänst för konsumenter, tillhandahåller och samordnar Konsumentverket sedan den sista mars 2015 en upplysningstjänst, under namnet Hallå konsument, genom vilken konsumenter erbjuds vägledning och oberoende information i såväl förköps- som efterköpssituationer. Som en del av detta uppdrag faller det på Konsumentverket att ansvara för samverkan mellan de myndigheter som i ovan nämnda förordning pekas ut som informationsansvariga myndigheter.

Konsumenternas behov av oberoende information är stort men kunskapen om var sådan kan inhämtas är begränsad. För att underlätta för konsumenterna föreslår Konsumentverket att den föreslagna informationstjänsten blir en del av Hallå konsument. Detta skulle inte bara innebära samordningsfördelar utan även att oberoende information om kroppsbehandlingar finns att tillgå på samma plats som annan oberoende konsumentinformation.

Som en följd av ovanstående resonemang föreslår Konsumentverket en ändring av förordning (2014:110) om en upplysningstjänst för konsumenter, där de i betänkandet föreslagna samverkansmyndigheterna tillförs de utpekade informationsansvariga myndigheterna (jmf 1 § 2 st.). En förändring i respektive myndighets instruktion är därmed inte nödvändig.

10.1.4 Kroppsbehandlingar som faller utanför lagen

Konsumentverket anser att det för att ett gott konsumentskydd ska uppnås, bör övervägas att reglera även behandlingar som faller utanför den föreslagna lagen. Tvister som rör sådana behandlingar riskerar annars att även fortsättningsvis behöva lösas genom analoga tolkningar av exempelvis konsumenttjänstlagen.

10.1.6 Krav på verksamheten

Enligt förslaget ska tillstånd sökas hos samma myndighet som sedan ska utöva tillsyn över verksamheten. Statskontoret konstaterar i sin skrift Tänk till om tillsynen [1] att det finns flera aspekter som talar mot en sådan organisation. Bland annat nämns att jävsliknande situationer riskerar att uppstå om tillståndsmyndigheten ger precisa råd inför ett tillståndsgivande, samt att tillståndsgivning riskerar att prioriteras på bekostnad av tillsynen. Konsumentverket anser att dessa aspekter måste tas i beaktande vid utformningen av det föreslagna tillstånds-/tillsynssystemet.

I 2 kap. 1-4 §§ författningsförslaget förekommer begreppen ”tillståndsmyndighetoch ”tillsynsmyndighetpå ett icke konsekvent sätt. Ett konsekvent språkbruk är att föredra ur ett tydlighetsperspektiv. I detta sammanhang bör vidare påpekas att även begreppen ”verksamhetsansvarig”, ”verksamhetsutövare” samt ”näringsidkare” förekommer på ett icke konsekvent sätt. Även i dessa fall är ett konsekvent ordbruk att föredra.

I 2 kap. 5 § 2 st. författningsförslaget anges att verksamhetsansvarig ska ”organiseraverksamheten så att den tillgodoser konsumentens behov av trygghet och säkerhet. Det räcker dock inte med en god organisation för att en kroppsbehandling ska bli tillräckligt säker. För att tydliggöra verksamhetsansvarigas ansvar föreslår Konsumentverket att bestämmelsen istället tar sikte på att verksamheten bedrivs på ett sådant sätt att konsumentens behov av trygghet och säkerhet tillgodoses.

I författningsförslaget anges att verksamheten ska ”ha den personal som krävs för en säker kroppsbehandling”. Om avsikten istället är att personalen ska ha erforderlig kompetens, vilket torde vara fallet, bör detta tydligt anges.

Konsumentverket vill understryka behovet av att sådana föreskrifter som nämns i 2 kap. 9 § 2 st. utformas av regeringen eller berörda myndigheter. Utifrån författningsförslagets begränsade skrivning är det i princip omöjligt för en näringsidkare att utläsa vilka krav som ställs till exempel kring hygien, ventilation, brandsäkerhet och utrymning. I föreskrifter kan dessutom ställas krav på att utrustning, tjänster samt varor motsvarar de standarder som finns på området.

10.1.7 Behandlingen

Allmänna skyldigheter

Eftersom det är fråga om att konsumenter ska tillhandahållas säkra kroppsbehandlingar förordar Konsumentverket i 3 kap. 1 § 1 st. termen ”säker” framför termen ”omsorgsfull” då detta bättre svarar mot vad en konsument rimligen ska kunna förvänta sig av näringsidkaren.

Avrådandeplikten som regleras i 3 kap. 1 § 4 st. bör kompletteras så att det framgår att den gäller också om det under behandlingens gång framkommer skäl för ett avrådande. Näringsidkaren bör vid sådana fall underrätta konsumenten om förhållandet och begära hens anvisningar (jfr 6-8 §§ konsumenttjänstlagen). Avrådandeplikten bör med andra ord inte vara förbehållen endast förköpssituationer, utan ska råda också under utförandet av behandlingen.

Information före behandling

Konsumentverket ställer sig positivt till utredningens förslag om obligatorisk förköpsinformation. För att stärka konsumentens förutsättningar att tillgodogöra sig informationen anser Konsumentverket att informationen ska ges konsumenten i en läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten, i analogi med skrivningen i 2 kap. 5 § lagen om distansavtal och avtal utanför affärslokaler (2005:59). Inte minst med hänsyn till ingreppens natur är det likaså angeläget att näringsidkaren åläggs en skyldighet att förvissa sig om att konsumenten har förstått informationen.

Eftersom det är svårt att hitta oberoende information kring kroppsbehandlingar bör det övervägas om det till informationskraven ska tillföras ett krav på näringsidkaren att informera om den i utredningen föreslagna informationstjänsten (jfr art. 14 förordning (EU) 524/2013). På så vis ökas kännedomen om tjänsten, samtidigt som konsumenter ges tillfälle att innan de fattar ett beslut, inhämta oberoende information om sin eventuella kroppsbehandling.

Konsumentverket anser att det i 3 kap. 2 § 1 st. använda begreppet ”tydlig och lättillgänglig”, som pekar på den information som näringsidkaren ska lämna till konsumenten, bör ersättas med ”klar och begriplig” i likhet med lydelsen i 2 kap. 3 § lagen om distansavtal och avtal utanför affärslokaler, eftersom detta bättre torde spegla vad som avses.

Den information som näringsidkaren ska tillhandahålla konsumenten enligt 3 kap. 2 § bör vara att betrakta som väsentlig utifrån bestämmelserna i 10 § 3 st. marknadsföringslagen (2008:486). Följaktligen bör det till lagförslaget tillföras en paragraf som klargör förhållandet till marknadsföringslagen samt redogör för de konsekvenser som kan drabba näringsidkaren vid utebliven information (jfr exempelvis 2 kap. 6 § lagen om distansavtal och avtal utanför affärslokaler). Detta medför att Konsumentverket får ett tydligt tillsynsuppdrag vad gäller de marknadsrättsliga aspekterna. För att stärka konsumenternas ställning och begränsa behovet av framtida analoga tolkningar bör vidare de civilrättsliga krav konsumenten kan rikta mot näringsidkaren vid utebliven, felaktig eller ofullständig information tydliggöras.

Anpassad information

Utredningen framhåller att näringsidkaren ska försäkra sig om att konsumenten förstått innebörden av informationen som ska ges före behandlingen och att informationen ska anpassas till bland annat mottagarens språkliga bakgrund. Konsumentverket vill i detta sammanhang nämna att det torde uppkomma fall där en konsument nekas behandling på grund av att näringsidkaren saknar förmåga att kommunicera informationen på ett för konsumenten känt språk.

Hälsodeklaration

Konsumentverket delar utredningens uppfattning om att en hälsokontroll inför en eventuell kroppsbehandling är till gagn för både näringsidkare och konsument. För att understryka också konsumentens ansvar för att informationen som lämnas är riktig föreslås i 3 kap. 4 § 1m. att ordet ”kontroll” ersätts av att näringsidkaren ska ”informera sig om det finns några hinder för behandling.”. Den alternativa skrivningen indikerar tydligare att det inte rör sig om en hälsoundersökning utan snarare om ett gemensamt informationsutbyte mellan näringsidkare och konsument. Det krävs vidare enligt Konsumentverket ett förtydligande angående näringsidkarens skyldighet att beroende på den information som framgår av hälsodeklarationen, avråda konsumenten från att låta utföra behandlingen respektive förvägra konsumenten behandlingen. Som jämförelse kan nämnas produktsäkerhetslagen som tydliggör att näringsidkaren har ansvaret för att en tjänst som erbjuds genomförs säkert. Dock har konsumenten också ett eget ansvar för att inte utsätta sig för onödiga risker, till exempel genom att utelämna relevant information i sina förköpskontakter med näringsidkaren.

Kroppsbehandling av barn

Konsumentverket anser att förhållandet mellan författningsförslaget och reglerna i 9 kap. 6, 7 §§ föräldrabalken (1949:381) behöver klargöras. Föräldrabalkens bestämmelser lämnar utrymme för vårdnadshavare att i efterhand godkänna ett avtal som omyndig har ingått, medan den i 3 kap. 5 § föreslagna bestämmelsen torde förutsätta att vårdnadshavare ger sitt medgivande före kroppsbehandlingen. För att stärka konsumentens ställning och öka incitamenten för näringsidkaren att följa reglerna anser Konsumentverket att det direkt av den nya lagen bör framgå vilka civilrättsliga påföljder som kan göras gällande gentemot näringsidkaren i fall där samtycke inte har inhämtats från vårdnadshavaren. Föräldrabalken pekar på att prestationerna i sådana fall ska återgå, men det ligger i förhållandenas natur att detta rimligen inte blir möjligt i fall som rör kroppsbehandlingar. En analog tolkning av konsumenttjänstlagen synes problematisk, särskilt vad gäller påföljderna avhjälpande och hävning.

Något utredningen inte diskuterar ingående är hur en bedömning görs huruvida barnet har uppnått den ålder och mognad som krävs för att tillgodogöra sig informationen i enlighet med 3 kap. 2 §.  Det faktum att samtycket ifrån barnet ska vara skriftligt bör dock medföra att barnet uppnått en ålder där det är skrivkunnigt och har nått relativt långt i sin språkliga utveckling samt nått en sådan mognadsgrad att det kan tillgodogöra sig relativt ingående information gällande kroppsbehandlingen. Detta kan i praktiken innebära att det blir omöjligt för små barn att exempelvis ta hål i öronen. Konsumentverket ser ett behov av ett vidare resonemang kring vilka bedömningsgrunder näringsidkaren bör ha som underlag för att säkerställa att barnet tillgodogjort sig informationen inför en kroppsbehandling.

Betänketid

För att bestämmelsen om betänketid ska få avsedd verkan och för att den ska tillämpas enhetligt bör det av lagtexten framgå ifrån vilken tidpunkt betänketiden ska räknas. Även i detta fall bör, för ett stärkt konsumentskydd och för undvikande av analogvisa tillämpningar, de civilrättsliga konsekvenserna av att en konsument inte får betänketid eller att betänketiden är alldeles för kort anges i lagen. De bör övervägas om betänketiden ska tillföras listan på information som näringsidkaren ska ge konsumenten i enlighet med 3 kap. 2 §. 

Det krävs också ett förtydligande angående konsekvenserna av att konsumenten ångrar sig under betänketiden. Det framgår inte av utredningen om näringsidkaren i ett sådant fall kan dra paralleller till avbeställningsreglerna i konsumenttjänstlagen (jfr 42 §) och kräva konsumenten på vissa kostnader, eller om det snarare är rimligt att dra paralleller till ångerrättslagstiftningen i lagen om distansavtal och avtal utanför affärslokaler. Det senare alternativt skulle i så fall innebära att näringsidkaren inte har rätt till någon som helst ersättning för det arbete som eventuellt redan utförts.

10.1.9 Klagomål

För att förverkliga utredningens ambition om ett stärkt konsumentskydd och minska de olägenheter en analog tolkning av främst konsumenttjänstlagen kan föra med sig anser Konsumentverket att ett antal klargöranden kring klagomåls- och rättelseprocessen behövs. Såväl näringsidkare som konsumenter har att vinna på ett regelverk som tydligt anger under vilka förutsättningar en kroppsbehandling är att anse som felaktig och vilka skyldigheter och rättigheter parterna då har. Konsumentverket anser därför att begreppet ”felbehandlad” bör förtydligas i författningsförslaget. I detta sammanhang vill verket hänvisa till konsumentköplagens (1990:932) felbedömningsgrunder (jfr 16 § 2 st. 3 p. och 3 st., samt 19 §) som omfattar också det fallet att varan avviker från vad köparen med fog kunnat förvänta sig. Det kan vidare övervägas om överträdelser av bestämmelserna 3 kap. 2-4 §§ kan innefattas i begreppet ”felbehandlad”.

För en stark konsumentställning är det av central betydelse att reglerna kring rättelseprocessen, till exempel rörande reklamation, avhjälpande och hävning, förtydligas och anpassas efter den speciella typ av tjänster som kroppsbehandlingar utgör. I detta sammanhang kan det vidare övervägas om en liknande skrivning som den i 21 § 3 st. konsumenttjänstlagen, som ger konsumenten rätt att häva tjänsten om det finns synnerliga skäl att ifrågasätta näringsidkarens kompetens, bör tillföras författningsförslaget.

Lag (2015:671) om alternativ tvistlösning i konsumentförhållanden ålägger redan idag näringsidkare plikten att informera konsumenter att dessa kan få sitt ärende prövat av en alternativ tvistlösningsnämnd (se 11 §). Utifrån detta finner Konsumentverket inte att det är lämpligt att dubbelreglera denna informationsplikt.

10.1.10 Tillsyn

För att tillsynsmyndigheten ska kunna ingripa mot verksamhet som bedrivs utan tillstånd behöver det tydliggöras att tillsyn också ska utövas på verksamhet som saknar tillstånd.

10.1.11 Register

Konsumentverket tillstyrker utredningens förslag om att Inspektionen för vård och omsorg ska utses till nationell registerhållare. Det är angeläget att den myndighet som ges i uppdrag att tillhandahålla den föreslagna informationstjänsten ges enkel åtkomst till relevant registerinformation. Detta för att möjliggöra för konsumenterna att få del av informationen.

Utredningen föreslår att tillståndsmyndigheten får besluta om de föreläggande och förbud som krävs för att den föreslagna lagen ska efterlevas. Vidare klargörs det i 9 kap. att böter eller fängelse får utdömas för den som bryter mot lagen. För att undvika risk för dubbelbestraffning är det angeläget att det klargörs hur och när respektive sanktioner ska tillämpas. Det bör dessutom övervägas om tillsynsmyndigheten ska åläggas en plikt att polisanmäla olagliga verksamheter, detta för att säkerställa att bestämmelserna i 9 kap. efterlevs i praktiken.

10.1.12 Samverkan

Konsumentverket vill betona värdet av samarbete mellan myndigheter som utövar tillsyn enligt denna lag och myndigheter som utövar tillsyn över varor som näringsidkare använder vid kroppsbehandlingar. Konsumentverket vill dessutom understryka behovet av samverkan mellan myndigheterna så att tillstånd och tillsyn bedrivs på ett likartat sätt oberoende av var i landet verksamheten bedrivs.

11.1 Informationstjänst i syfte att öka konsumentens möjlighet att göra väl avvägda val vid en kroppsbehandling

Konsumentverket tillstyrker utredningens förslag om att skapa en nationell informationstjänst för oberoende information om kroppsbehandlingar.

11.3.4 Konsumentens livsfaser påverkar köpet

Förvisso är ungdomar en målgrupp som ofta är debutanter när det gäller många köpsituationer. Vad gäller köp av kroppsbehandlingar är det dock troligtvis lika ofta personer i andra livsfaser som befinner sig i en debutantsituation.

11.4 En nationell informationstjänst

De av utredningen utpekade samarbetsmyndigheterna besitter den kompetens som krävs för att den skriftliga informationen på informationstjänstens webbsida ska vara kvalitetsgranskad ur ett medicinskt perspektiv. Om avsikten är att vägledarna ska kunna erbjuda information på individnivå om vilka risker olika kroppsbehandlingar kan medföra, uppkommer frågan om det krävs medicinsk kompetens hos vägledarna för att säkerställa kvalitén på informationen. Ett sådant kompetenskrav skulle innebära stora utmaningar vad gäller bemanningen av informationstjänsten.

Då det, som utredningen framhåller, ofta är svårt att särskilja patientförhållanden från konsumentförhållanden vad rör tjänster som inbegriper kroppsbehandlingar, kan ett samarbete mellan den föreslagna informationstjänsten och 1177 Vårdguiden övervägas.  Detta särskilt som sjuksköterskorna på 1177 Vårdguiden äger relevant medicinska kompetens.

I den redan existerande upplysningstjänsten Hallå konsument inhämtas ingen sådan detaljerad statistik som skulle kunna utgöra underlag för en grundligare analys av konsumenternas behov av information om specifika kroppsbehandlingar. Insamlande av statistik på en sådan detaljnivå skulle innebära att relativt stora förändringar av det redan existerande systemet skulle behöva genomföras. Det bör övervägas om det är realistiskt att insamla statistik på en sådan detaljerad nivå som krävs för att den ska vara användbar vid en sådan analys som utredningen diskuterar.

11.4.1 Informationstjänstens grundläggande struktur

Konsumentverket anser att det är lämpligt att den föreslagna informationstjänsten blir en del av den redan existerande upplysningstjänsten Hallå konsument, som drivs av Konsumentverket i samverkan med en rad olika informationsansvariga myndigheter (se förordning om en upplysningstjänst för konsumenter). Då Hallå konsument inte enbart fungerar som en informationstjänst, utan också som en kommunikationskanal, är den rimliga följden att detta också blir fallet för den nu föreslagna informationstjänsten. Konsumenter med frågor rörande kroppsbehandlingar skulle då dels kunna ta del av information på upplysningstjänstens webbplats, dels också kunna kommunicera med vägledarna genom de kommunikationskanaler som Hallå konsument redan idag erbjuder.

Att driva den föreslagna informationstjänsten separat ser Konsumentverket inga fördelar med. Tvärtom bör ligger det i konsumenternas intresse att kunna vända sig till en och samma instans för att söka oberoende information kring alla sina konsumentärenden. Hallå konsument hanterar redan idag frågor från konsumenter som rör kroppsbehandlingar, dock mestadels i efterköpssituationer.

11.5 Konsumentverket bör vara ansvarig myndighet för informationstjänsten

Konsumentverket tillstyrker utredningens förslag.

11.6 Förstudie för att analysera målgruppernas behov

Ett resultat av den föreslagna förstudien bör bli att konsumentproblemen vad gäller kroppsbehandlingar åtminstone delvis kartläggs. Denna information bör sedan ligga till grund för en bedömning av när den föreslagna informationstjänsten kan lanseras. Om tanken är att informationstjänsten ska vara lanserad innan eller i direkt samband med att författningsförslaget träder i kraft efterlyser Konsumentverket tillräckligt rådrum för att förverkliga detta.

11.7 Samarbetet bör förtydligas i myndigheternas respektive instruktioner

Konsumentverket ansvarar redan idag för samverkan mellan de i förordning (2014:110) om en upplysningstjänst för konsumenter utpekade informationsansvariga myndigheterna för upplysningstjänsten. Konsumentverket föreslår att de i utredningen nu utpekade samarbetsmyndigheterna tillförs kretsen informationsansvariga myndigheter i den ovan nämnda förordning. Om informationstjänsten blir en del av Hallå konsument är det rimligt att de nu aktuella samarbetsmyndigheterna också blir en del av det redan existerande samverkansrådet och de former för samverkan som arbetats fram. Som en följd av detta resonemang anser Konsumentverket inte att en förändring av respektive myndigheters instruktioner är nödvändig.

11.7.1 Gemensamt ansvar och aktivt deltagande

Konsumentverket anser att det delade ansvaret mellan de utpekade samarbetsmyndigheterna vad gäller framtagandet av information ska organiseras enligt samma modell som Hallå konsument tillämpar idag. I praktiken innebär detta att samverkande myndigheter själva ansvarar för och skriver texter rörande sina sakområden, men att Konsumentverket står för publicering och förbehåller sig rätten att göra ändringar i texterna för att säkerställa ett enhetligt tilltal och tonalitet.

12.2 Ingen generell åldersgräns föreslås

Konsumentverket tillstyrker utredningens förslag.

12.4 Barnets skydd i gällande regler

I detta sammanhang bör det återigen poängteras (se 10.1.7) att föräldrabalkens bestämmelser inte är idealiska när det gäller avtal om kroppsbehandlingar. Föräldrabalken syftar till att avtal som har ingåtts utan erforderligt samtycke från vårdnadshavare, ska upphöra och att prestationerna ska återgå. Tjänster som rör kroppsbehandlingar torde dock i flertalet fall vara svåra att återkalla. Det är oklart om det finns något adekvat civilrättsligt skydd för de barn som genomgått en kroppsbehandling trots att erforderligt samtycke inte inhämtats. Både för att stärka konsumentskyddet och för en enhetlig tillämpning, är det angeläget att de civilrättsliga konsekvenserna av att samtycke saknas tydliggörs.

13.1.2 Utredningens ställningstagande

Konsumentverket ifrågasätter utredningens slutsats om att inte införa ett försärkringsobligatorium. Då kroppsbehandlingar medför risker för att konsumenter lider fysisk skada är det väsentligt att konsumenten erbjuds ett fullgott skydd i de fall skador uppstår. Konsumentverket känner till de svårigheter som många näringsidkare som bedriver verksamhet av aktuell art har att teckna försäkringar. Särskilda skäl åberopas av försäkringsbolagen för att vägra försäkring, eller så krävs höga premier för att täcka skadorna. Konsumentverket menar dock att frånvaro av försäkringsskydd inte är förenligt med ambitionen att stärka konsumentskyddet.

För den händelse att ett försäkringsobligatorium inte införs anser Konsumentverket att en konsument, innan hen fattar beslut om att genomgå en kroppsbehandling som omfattas av lagförslaget, bör informeras om utövaren innehar ett försäkringsskydd eller inte. Detta blir även ett incitament för oförsäkrade verksamheter att teckna försäkring för sin verksamhet. Ett sådant informationskrav skulle kunna ingå i den information som näringsidkare enligt 3 kap. 2 § ska informera en konsument om innan en kroppsbehandling påbörjas.

13.1.4 Kroppsbehandlingar med syfte att förändra utseendet

Utredningen uttalar att en konsument som lidit skada i samband med en kroppsbehandling är hänvisad till att begära ersättning enligt allmänna skadeståndsrättsliga och kontraktsrättsliga principer, om näringsidkaren saknar lämplig försäkring. Det är oklart för Konsumentverket vilka allmänna skadeståndsrättsliga och kontraktsrättsliga principer utredningen syftar på. I tvister där konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen används tillämpas ett kontrollansvar – vilket står nära ett strikt ansvar. Att slå fast att kontrollansvaret är en allmän kontraktsrättslig princip är emellertid ingen självklarhet. Vidare framstår de allmänna principerna beträffande skadeståndsansvar i kontraktsförhållanden som otydliga vad gäller ersättning för andra skador än rent ekonomiska.[2] Utredningens förslag i denna del är därför, enligt Konsumentverkets uppfattning, inte ägnat att stärka konsumenternas ställning i förhållande till vad som gäller redan idag. Inte minst möjligheten till skadestånd också för andra skador än rent ekonomiska bör övervägas ytterligare.

15.4.1 Ökat anslag till Konsumentverket

Konsumentverket instämmer i utredningens bedömning, men vill framhålla att det vid en förstudie kan framkomma behov som inte tagits i beaktande vid kostnadsuppskattningen. Vid uppskattningen har Konsumentverket utgått från att den förslagna informationstjänsten blir en del av Hallå konsument. Den kompetenshöjning som eventuellt kommer att krävas bland vägledarna är dock inte inberäknad.

Konsumentverket har heller inte räknat in kostnaderna för genomförandet av förstudien. Skulle ansvaret för genomförandet falla på Konsumentverket, kommer även dessa kostnader att behöva finansieras genom särskilt anslag.

Avslutande resonemang kring förslagets civilrättsliga konsekvenser

Utredningens förslag skulle innebära ett på många sätt stärkt konsumentskydd, men i civilrättsligt avseende innehåller utredningen inga nyheter. Även om föreslagna ändringar genomförs skulle konsumenter alltjämt i väsentliga civilrättsliga avseenden vara beroende av en analog tillämpning av befintliga regler, vilket innebär att det även fortsättningsvis saknas tvingande civilrättsliga bestämmelser avseende kroppsbehandlingar. En direkt tillämplig lagstiftning skulle bidra till en ökad trygghet och förutsägbarhet på området, samtidigt som det kan finnas skäl som talar emot en sådan splittring av regelverket som speciallagstiftningar innebär. I syfte att stärka skyddet för enskilda konsumenter hade utredningen därför tjänat på att närmare analysera behovet av direkt tillämpliga civilrättsliga regler, samt de för- och nackdelar som sådana specialregler skulle medföra.

 


 Detta yttrande har beslutats av vikarierande generaldirektören Cecilia Tisell. I den slutliga handläggningen har också verksamhetsledaren Daniel Karfs, utredaren Kerstin Jönsson, innehållssamordnaren Eva Holmgren, juristen Anna Rhenman samt vägledaren Gustav Sandgren deltagit, varav den sistnämnde varit föredragande

Cecilia Tisell
Beslutande

Gustav Sandgren
Föredragande


[2] Se Bengtsson, SvJT 2008, s. 269.

Skriv ut Skriv ut
Prenumerera