Remissvar avseende betänkandet ”Marknadskontrollmyndigheter – befogenheter och sanktionsmöjligheter” SOU (2017:69)

Remissyttrande 26 januari 2018

REMISSYTTRANDE

Dnr: 2017/1112
Ert Dnr: UD2017/14817/HI

Utrikesdepartementet
103 39  STOCKHOLM

 

Konsumentverket har beretts tillfälle att yttra sig över rubricerad remiss och vill inledningsvis framhålla att myndigheten ser positivt på det övergripande syftet med utredningens förslag, dvs. att få till en enhetligare marknadskontroll inom alla produktområden i Sverige.

Konsumentverkets synpunkter

Avsnitt 6.3.6. Vilka utredningsbefogenheter bör myndigheterna ha i sin marknadskontroll?

Anonyma inköp

Konsumentverket tillstyrker förslaget om att en marknadskontrollmyndighet ska få köpa in en produkt under annan identitet. Konsumentverket har erfarenhet av att det kan uppstå problematiska situationer då myndigheten beställer produkter i eget namn från internet, bl.a. har den beställda produkten i något fall inte skickats till Konsumentverket över huvud taget.   

Sekretessbrytande bestämmelser

Konsumentverket ser det som en klar fördel om sekretessbrytande bestämmelser införs i den nya lagen så att de marknadskontrollerande myndigheterna därigenom ges det utrymme som behövs för ett effektivt samarbete. Detta underlättar i situationer då det gäller produkter där marknadskontrollen är uppdelad mellan olika myndigheter utifrån produktens olika egenskaper.  

Avsnitt 6.3.8 Sanktioner

Det är Konsumentverkets uppfattning att en sanktionsmodell som liknar den som idag gäller i flertalet lagstiftningar på produktsäkerhetsområdet, däribland lagen (2011:579) om leksakers säkerhet, lagen (2016:96) om fritidsbåtar och vattenskotrar samt radioutrustningslagen (2016:392), även bör användas i den nya lagen. Konsumentverket har tidigare framfört att myndigheten anser sig ha tillräckliga sanktionsmöjligheter och att utmaningen snarare ligger i att tillämpa dem i större utsträckning. För Konsumentverkets del är det högst tänkbart att det kan uppkomma situationer då det finns behov av att kunna meddela sanktionsavgifter för överträdelser av regler som innehåller mer komplicerade bedömningsmoment. Ett sanktionssystem med strikt ansvar och som dessutom inte underkastas en domstolsprövning i första instans lämpar sig, enligt Konsumentverkets mening, mindre väl för dessa situationer. Konsumentverket förespråkar därför att bedömningar kring sanktionsavgift ska avgöras av domstol i första instans och att det ska krävas uppsåt eller oaktsamhet hos den ekonomiska aktören för att en sanktionsavgift ska kunna påföras vid regelöverträdelse.

Som redan antytts ovan har Konsumentverket hittills inte använt sig av sanktionsavgifter i någon större utsträckning. Myndigheten ser därför inte att en övergång till ett system med avgiftsföreläggande skulle bidra till några större lättnader vad gäller måltillströmningen hos domstol. Konsumentverket delar därmed inte uppfattningen att det kan antas att måltillströmningen hos domstolarna kan förväntas minska genom att de marknadskontrollerande myndigheterna själva utfärdar avgiftsförelägganden. Tvärtom kan tänkas att en ökad mängd utfärdade avgiftsförelägganden från myndigheterna bidrar till att en större mängd överklaganden kommer in till domstolarna.

Vidare anser Konsumentverket att en sanktionsmodell med ett ansökningsförfarande talar för att domstolarna från början får in ett väl genomarbetat underlag från myndigheterna som respektive domstol sedan har att utgå ifrån. Detta torde bidra till en större rättssäkerhet på området samt en enhetligare rättspraxis. Konsumentverket har svårt att se annat än att det riskerar bli en spretig myndighetspraxis med tjugotalet marknadskontrollerande myndigheter som själva utfärdar avgiftsförelägganden. 

Konsumentverket vill i sammanhanget också synliggöra den omständigheten att produktsäkerhetslagen (2004:451) även omfattar tjänster som tillhandahålls konsumenter. I utredningen förs dock inget resonemang alls kring hur sanktionsmöjligheter ska hanteras i detta avseende. Produkt-säkerhetslagen gäller alltså oförändrat för de tjänster som omfattas av lagens tillämpningsområde och där modellen är ett ansökningsförfarande hos domstol. Detta innebär i sin tur att Konsumentverket skulle få två sanktionssystem att förhålla sig till, ett system med strikt ansvar för produkter och där myndigheten självt utfärdar avgiftsförelägganden respektive ett system för tjänster innebärande ett ansökningsförfarande hos domstol och där det krävs uppsåt eller oaktsamhet hos den ekonomiska aktören. I och med detta skulle särskilt komplicerade situationer kunna uppstå då Konsumentverket inte sällan har att hantera regelöverträdelser i samband med att produkter och tjänster med brister tillhandahålls samtidigt. Ett exempel kan vara följande:

En ekonomisk aktör har tillhandahållit en hoppborg med en farlig konstruktion och barn har till följd härav skadat sig i hoppborgen. En bidragande orsak till skadan är att den ekonomiska aktören inte har haft en tillräcklig övervakning av hoppborgen och således har säkerhetsbrister förelegat både i produkten och i den levererade tjänsten. Konsumentverket ska då om oaktsamhet eller uppsåt kan konstateras ansöka om sanktionsavgift hos domstol beträffande tjänsten, men beträffande produkten utfärda en sanktionsavgift självt enligt regeln om strikt ansvar.

Förfarandet skulle innebära en ökad handläggningsbörda för myndigheten och även en svårighet för den ekonomiska aktören att förstå och förhålla sig till två procedurer för samma förseelse.

Avsnitt 9.1. Lagens tillämpningsområde och definitioner

14 §

Konsumentverket ifrågasätter begreppet särskilt allvarlig risk då detta begrepp, såvitt verket känner till, inte förekommer i någon annan lagstiftning om marknadskontroll. Om begreppet införs i den nya lagen bör det finnas en uttrycklig definition av begreppet. Det ska i sammanhanget noteras att marknadskontrollerande myndigheter enligt förslagets 13 § har rätt att besluta att produkter ska förstöras utan att det krävs en allvarlig risk, vilket framstår som inkonsekvent i jämförelse med innehållet i 14 §.

15 och 16 §§

Eftersom en stor mängd produkter förs in i Sverige från tredje land är det önskvärt med en tydligare koppling i den nya lagen till förordning (EG) 765/2008, och framförallt artikel 29, med avseende på möjligheten att förena ett beslut med vite respektive förordna om omedelbar verkställighet.

När det gäller artikel 19 i förordningen så refererar den till produkter som redan finns på marknaden. Konsumentverket hanterar dock även produkter som ännu inte har släppts ut på marknaden, alltså sådana som avses i artikel 29 och som har stoppats av Tullverket (produkter där Konsumentverket inte kan använda sig av produktsäkerhetslagen eftersom den lagen enbart gäller produkter som tillhandahålls). Konsumentverket ifrågasätter därför om inte även artikel 29 bör nämnas i 15 och 16 §§. Det Konsumentverket inledningsvis gör då det finns anledning att undersöka en produkt närmare är att, genom ett interimistiskt beslut, förbjuda motparten att tills vidare släppa ut produkten på marknaden (detta beslut förenas av naturliga skäl inte med vite). I anslutning härtill undersöker Konsumentverket produkten genom att efterfråga varuprover från Tullverket. Dock ska tilläggas att rätten att ta varuprover i dessa s.k. tullärenden inte är tydligt reglerad i lag. Detta är i vart fall Konsumentverkets uppfattning.    

Det interimistiska beslutet befästs ofta med ett slutligt förbud. Enligt förordningens preambel p.41 bör medlemsstaterna föreskriva sanktioner för överträdelser. I nuläget har dock inte Konsumentverket möjlighet att förena det slutliga förbudet med vite eftersom det inte finns möjlighet att sanktionera dessa beslut. Detta vore dock önskvärt eftersom erfarenhet har visat att produkter som inte frigörs ofta återexporteras och tar sig in på gemenskapsmarknaden via andra införselplatser, varmed de också riskerar att ta sig in i Sverige (se även vad som sägs i förordningens preambel p. 35).

Konsumentverket kan visserligen besluta om att låta förstöra produkterna i enlighet med artikel 29.4, under förutsättning att de innebär en allvarlig risk, men det vore önskvärt att i andra fall av bristande överensstämmelse ha ett handlingsutrymme att istället kunna meddela ett slutligt förbud vid vite. Det kan tilläggas att Konsumentverket idag, i brist på vitessanktion, brukar använda sig av en skrivning där verket konstaterar att den ekonomiska aktören kan komma att åläggas en sanktionsavgift om det i framtiden skulle uppdagas att denne försöker släppa ut produkter i strid med artikel 29.

I alla beslut med förbud att släppa ut produkter på marknaden, såväl interimistiska som slutliga, bestämmer Konsumentverket att beslutet ska gälla omedelbart. Motparten skulle annars ha goda möjligheter att leverera produkten för distribution, dvs. släppa ut den på marknaden under en överklagandeperiod. Det finns dock inget uttryckligt stöd i förordningen för att kunna bestämma att beslutet ska gälla omedelbart, utan detta får idag ses som att det är något som följer av allmänna rättsgrundsatser.

Mot ovanstående resonemang ifrågasätter Konsumentverket om det inte finns ett behov av att både artikel 19 och 29 nämns specifikt i författningsförslagets 15-16 §§.

Sammanfattningsvis anser Konsumentverket att definitionen av marknadskontroll bör ändras så att även produkter, som ännu inte har släppts ut på marknaden, omfattas. Därmed behöver även begreppet släppa ut på marknaden definieras i den nya lagen.

Som avslutande kommentar i denna del vill Konsumentverket även framhålla att om den nya lagen enbart gäller produkter som tillhandahålls på marknaden, kan de marknadskontrollerande myndigheterna inte heller bedriva kontroll av produkter som ställs ut på mässor, vilket Konsumentverket ibland kan behöva göra.

Avsnitt 6.4 Särskilt om CE-märkning

Konsumentverket delar utredningens uppfattning att det är angeläget att göra en översyn av reglerna om CE-märkning då det i nuläget saknas möjlighet att i vissa fall ingripa mot produkter som felaktigt har försetts med CE-märkning.

Avslutningsvis anser Konsumentverket att marknadskontrollens syfte att främja sund konkurrens på något sätt bör komma till uttryck i den nya lagen.  

__________________________

Detta yttrande har beslutats av avdelningschef Joachim Allard och föredragande har varit juristen Elisabeth Andréasson. I den slutliga handläggningen har också juristerna Anna Ekegren, Åsa Persson och bitr KO/bitr avdelningschef Daniel Karfs deltagit.

Joachim Allard
Elisabeth Andréasson

Skriv ut Skriv ut
Prenumerera